torsdag 21 december 2017

Skrivpuff - skrivkurs, akvarellkurs, svampletarkurs

Gå på kurs 2018

Kunde jag skilja oljan från akvarellen?
Kunde jag skilja höstlöven från kantarellen?
Jag visste inte så noga, men jag måste ju prova.

tisdag 12 december 2017

Skrivpuff - når inte fram

Har ni sett hur det brinner, brinner i hennes inre
Ett troget hjärta skriker "Jag ska gå hel ur det här"
Men ingen hör, ingen ser

Har ni hört att hon är sången dom spelar när filmen är slut
Ett troget hjärta skriker "Jag ska gå hel ur det här"
Men ingen hör, ingen ser

Ser hur hon krigar, hör varje ord, men når inte fram
Istället för att älska henne ända till september
ber jag henne sjunga en sång för april
Jag ser, jag hör, men når inte fram

måndag 11 december 2017

Skrivpuff - Minnen

Palsternackssoppan stod på spisen. Gjutjärnsgrytan hade samma lummigt gröna färg som kaklet. Den smälte liksom in. Utanför arbetade plogbilen frenetiskt. Körde varv efter varv på gatan som löpte i en cirkel.

I plåtburken på köksbänken fanns minnen från förr: ett hårspänne, ett brev, ett gulnat fotografi och en portmonnä med en peng inuti. Han öppnade portmonnän och plockade upp myntet med sina kraftiga fingrar. 1935 stod det under etsningen av kungen. Året då han föddes.

Ett nytt år stod för dörren. Det år då han skulle fylla 83. Han behövde inte öppna brevet. Mindes varje ord. "Jag ringer på fredag" stod det, men hon ringde aldrig. Mamma ringde aldrig.

lördag 9 december 2017

Skrivpuff - hälsocoachen

- Varför anlitade du mig och hur hittade du mig, undrade hälsocoachen och såg fundersam ut.
- Jag ville minska mitt intag av socker, knäckebröd och choklad, svarade hon och log pillimariskt, utan att se på honom. I ärlighetens namn hade hon frågat stjärnorna hur hon skulle komma vidare och då hade hälsocoachens namn dykt upp i Facebookflödet.
- Vänd dig om, sa hälsocoachen. Hon hade stått med ryggen mot honom en stund. Tittade ut över landskapet från den franska balkongen. Hon vände sig om och han sa:
- Vi reser långt härifrån.
Först blev hon förvånad, men sedan förstod hon. Det var inte hälsan stjärnorna syftat på i första hand, utan kärleken. Hon skulle inte vara ensam längre. Änglarna håller hov ikväll, tänkt hon och kysste honom.

fredag 8 december 2017

Skrivpuff - småstadsprat

Jag flyttade hem till min barndomsby och förväntade mig småstadsprat. Trodde att de skulle säga att min älskling har ett hjärta av snö och att vår dotter är ett sällsynt exemplar, men med solen i ögonen och all tvivel som bortblåst insåg jag att jag inte längre behövde hugga i sten.

Skrivpuff med Uggla x 6

Det vibrerade i hans ficka.  "Vart ska vi sova inatt? Ska vi gå hem till dig eller hem till mig" stod det i hennes sms. Han ville inte fundera på det nu. Natten var ung. Han svarade på fyra sekunder:
"Idag ska jag vara kung för en dag"
Han dansar aldrig nykter, tänkte hon, när hon såg svaret. Det var fredag och hon ville inte sitta ensam hemma i sin lilla etta på fjorton kvadrat.
Hon är värsta grymma tjejen, tänkte han, har jag gjort bort mig nu?
Han sms:ade igen:
"Tycker om dig"

fredag 3 mars 2017

Barnlängtan

Min lillasyster föddes 1992. Jag var 14 år och så stolt storasyster. Att få uppleva hur denna fantastiska tjej utvecklades från bebis till en oerhört empatisk liten tjej var ett privilegium. Jag började längta till den dag jag själv skulle bli mamma.



Vägen dit skulle bli så mycket längre än vad jag kunnat föreställa mig.

2011 träffade jag min man. Vilken fantastisk människa. Vi längtade båda efter barn när vi möttes. Jag var 33 och han var 34. Vi hade nog båda trott att vi skulle bli föräldrar innan vi fyllde 30, men livet ville annorlunda.

2012 förlovade vi oss i Monaco och bestämde oss för att jag skulle sluta äta p-piller. En stor dag!



Många negativa graviditetstest senare, så blev vi kallade till fertilitetskliniken på Sahlgrenska. Vi undersöktes och de fann ingen anledning till ofrivillig barnlöshet. Våren 2014 fick vi klartecken att vi skulle få göra en provrörsbefruktning efter sommaren.

Vi gifte oss sommaren 2014 och var så förväntansfulla inför hösten och möjligheten att bli föräldrar.



I augusti blev vi kallade till fertilitetskliniken. Jag skulle bara undersökas och sedan skulle läkaren skriva ut recept till oss på hormoner i form av nässpray och sprutor. Jag misstänkte att något inte stod rätt till med mig och sa det till läkaren. Jag hade haft mens i 16 dagar. Läkaren blev chockad över vad hon såg vid ultraljudet. På min vänstra äggledare fanns en cysta stor som en honungsmelon (12x14 cm). Jag kallades till operation omgående och vid operationen upptäcktes en aggressiv endometrios. Äggledare gick inte att rädda. Det kändes som om jag gjort ett kejsarsnitt utan bebis.

I november fick vi börja med hormonerna. Jag mådde verkligen inte bra av nässprayen. Vi var förväntansfulla kring jul när det var dags för äggutplock. Alla planer grusades. Jag hade elva äggblåsor och bara ett enda ägg.

Nytt försök på våren 2015. Nya hormonpreparat. Jag blev så sjuk i min endometrios av dem. Vid påsk var det dags för ytterligare ett äggutplock. Resultat: inga ägg. Vi var mer förberedda denna gång, men min värld rasade när läkaren sa att vi måste ge upp mina ägg och satsa på äggdonation. Det kändes så svårt för mig. Jag har alltid varit öppen för både fosterbarn och adoptivbarn, så jag blev förvånad att reaktionen blev så stark.

Vi bestämde oss för att åka till Prag för att genomgå en äggdonation sommaren 2015. Jag var så sjuk i min endometrios. Äggdonatorn gav tio fina ägg och vi fick se dem befruktas med min mans spermier via ett embrioskåp, internetlänk. Vi följde förloppet under fem dagar. Det var så otroligt spännande. Det närmaste vår bebis vi kommit.



Två embryon utvecklades fint och sattes in i min livmoder. Inga embryon kunde frysas. Skulle vi bli gravida med tvillingar?



På min födelsedag, 31 juli 2015, var det dags för graviditetstest. Inga bebisar fanns kvar.

Min man ville fortsätta planera nya provrörsbefruktningar utomlands. Kanske fungerade mina ägg ändå? Jag ville hela tiden förhala allt. Kände att min endometrios redan var tuff för mig. Ville inte utsätta mig för nya hormonbehandlingar. Jag gick med på att åka till Cypern och besöka olika kliniker i februari 2016.

Några veckor innan resan hände det vi längtat efter i 4 år. Jag blev gravid HELT UTAN HORMONER och med en svår endometrios. Äntligen en semesterresa utan besök på kliniker.

Resan blev så svår. Vi fick missfall redan första dagen på Cypern. Vi besökte tre olika läkare och alla sa olika, men missfallet var ett faktum. Vår första graviditet kallades en klinisk graviditet. Den sista läkaren gjorde mig så otroligt ledsen. Han sa att en lyckad graviditet var omöjlig utan att jag först opererade bort så mycket som möjligt av min aggressiva endometrios.

När vi gick från kliniken ville jag bara skrika: "Låt min kropp vara." En ny operation kändes så otroligt jobbigt. Jag visste inte att det fanns robotkirurgi på Carlanderska.


Juni 2017 opererades min vänstra äggstock m.m. bort via titthål på Carlanderska. Bli gravida snabbt, sa läkaren. Om det vore så enkelt, tänkte jag. Trodde att jag skulle må så mycket bättre i min endometrios efter operationen, men så blev det inte.

Det visade sig via en tarmutredning i oktober 2016 att min endometrios spridit sig till tjocktarmen. Det blödde inuti tarmen på tre ställen. Mina smärtor fick en förklaring. Ingen behandlingen kunde göras om vi ville bli gravida. Jag skulle i så fall behandlas med p-piller.

Jag bad min man att släppa tankarna på att göra en ny resa till nya kliniker för ett tag. Ju närmare julen 2016 vi kom desto mer kände vi båda att vi kan bli gravida utan hormoner. Julafton 2016 kände vi båda på oss att vi är gravida. 1 januari 2017 får vi uppleva vårt andra positiva graviditetstest. Helt fantastiskt!

Det som ska bli den lyckligaste tiden i mitt liv blir min absolut tuffaste utmaning hittills. I slutet av januari mår jag så illa att jag inte längre kan arbeta. 7 februari hamnar jag på akuten med dropp. Jag får inte behålla någon mat alls. Tappar fem kilo på tio dagar. Vi får se bebisen för första gången. Ett litet hjärta som slår. Så svårt att förstå. Så stort!

Idag är jag i vecka 13. Jag mår fortfarande illa dygnets alla timmar. Medicinerar för att kunna behålla maten, men kräks varje dag. Det är så svårt att leva med illamående dygnet runt. Trodde aldrig att det skulle bli så här tufft. Jag har också stora svårigheter med min endometrios i tarmen.

Idag har vi fått så vår bebis igen. Att få veta att bebisen är frisk och se den slå små kullerbyttor där inne, gör att jag orkar lite till och lite till och lite till. Längtar tills vi får vinka till varandra igen på rutinultraljudet den 24 april.

Som vi längtar. Vår bebis kommer födas några veckor efter att jag fyllt 39 år.

Till alla er som längtar! Ge inte upp!

Jag vill tacka min familj och min man för allt stöd. Ni är några få vänner som jag orkar ha kontakt med. Hoppas att ni andra förstår.